Arbetsförmedlingen arbetar sedan en tid med en modell som innebär att endast den som är eller kan antas bli långtidsarbetslös kan få hjälp. Men inte andra. Det låter ju vettigt. Men i praktiken innebär det följande.

En person skrivs i september 2013 in på arbetsförmedlingen. Han eller hon får då fylla i ett formulär med uppgift om ålder, utbildning  m m. Arbetsförmedlingen bedömer med utgångspunkt i formuläret om den arbetssökande har en god prognos för jobb  eller inte. Om personen har dålig prognos kan han eller hon få en åtgärd, t ex en arbetsmarknadsutbildning. Men den som ”klarade testet” får inget stöd. Det innebär i realiteten för många en lång vandring och väntan på nästa tidpunkt. Den inträffar efter ca 1 år i september 2014. Då är  den arbetssökande med god prognos  definierad som långtidsarbetslös och nu berättigad till hjälp, t ex en arbetsmarknadsutbildning.

Jag tycker modellen är bra med ett undantag: den som efter ca 3-4 månader är de facto arbetslös är uppenbart i behov av hjälp oavsett vad den första prövningen sade. Här behövs åtgärder. Den av arbetsförmedlingen/regeringen avskaffade jobbcoachningen eller  ännu hellre gruppaktiviteter i kortare insatser, skulle  vara ett bra och kostnadseffektivt stöd. För det som på allvar kostar pengar och mänskliga resurser – det är långtidsarbetslöshet.