Då Academicum skapades 2006 var ca 60 000 personer med universitets eller högskoleutbildning inskrivna hos AF. Det var en ökning med 100%  på bara 6 år.( 2000 var 30 000 inskrivna.) Vad har då hänt efter det? Jag lyssnar man på debatten skulle man kunna tro att allt är frid och fröjd.  Men fakta är följande. Enligt SACO:s statistik (dec 2016) var ca 76 000 akademiker inskrivna hos AF. Av dessa var ca 3 000 disputerade, d v s hade forskarutbildning. Går vi tillbaks i tiden till 2006 var de med forskarutbildning ca 1700 pers. Det är alltså drygt 1000 fler forskare som går utan jobb idag jämfört med 2006.  Så tvärtemot vad  flertalet tror är det just nu rekordarbetslöshet bland de som har den högsta utbildningen!

I år 2017-2018  kommer statistiken att berikas med nyanlända från hösten 2015 som är färdiga med etableringsfasen och nu ska komma in på arbetsmarknaden.  Många av dem är akademiker.  Då har Sverige en utmaning – minst sagt. Här bör regeringen ta en allvarlig fundering. Hur ska kompetensen tas tillvara? Jag ser tre vägar: en systematisk och bred en traditionell och en ny. Den breda åtgärden är att förenkla inträdet på arbetsmarknaden genom brygganställningar, d v s korta anställningar med lägre lön. Det spåret verkar dock vara stängt p g a facklig ovilja och regeringen verkar inte vilja lagstifta. Det som återstår då är ännu fler arbetsmarknadsprogram. Det kan fungera för de som nås. Korta Vägen i Academicums regi är ett effektivt program – men når inte flertalet. Ca 60 % av de som följer programmet har jobb när vi mätt, 90 dagar efter programmets slut. Men väsentligt fler har behov av programmet än de som får kunskap om det. En tredje väg som inte prövats ännu är att skapa en särskild akademikerförmedling. Rekordarbetslösheten bland såväl inhemska akademiker som nyanlända visar på ett konkret behov. Fördelen med en sådan är att en sådan förmedling skull se som en självklart att nå målgruppen, leverera konkreta resultat samt också följa upp resultat – något som dessvärre inte sker idag.