I går undersökte Uppdrag GranskningArbetsförmedlingens  Fas 3 som vänder sig till långtidsarbetslösa. Arbetsmarknadsminster Hillevi Engström intervjuades, liksom Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist. Anklagelserna gällde två saker som var motstridiga och antagligen vållade huvudbry både för de som intervjuades liksom för journalisterna.

Anklagelse 1: Arbetssökande får i strid med regleverket jobba med riktiga jobb! (Det leder till  s k undanträngning, d v s arbetssökande på den reguljära marknaden trängs undan.)

Anklagelse 2. Arbetssökande får jobba med meningslösa uppgifter! (Det är meningslöst eftersom  sådana uppgifter motverkar sitt syfte: att skapa jobb för deltagaren i Fas 3.)

Och här har vi problemet.Systemet bygger på en paradox; att hjälpa människor till jobb genom att jobba med sådant som inte leder till jobb.  Det är svårt både att fråga vettigt och att svara vettigt på frågor som rör paradoxen!

Min uppfattning är att undanträngningsproblematiken är otidsenlig.  Själva undanträngningstanken bygger på en statisk syn på arbetsmarknaden med ”jobben” som en konstant.  Den tiden är över: nya jobb skapas både i de befintliga företagen och i nya företag som startas. Arbetsmarknaden är dynamisk och på Academicum ser vi detta hela tiden. Det andra man bör lyfta fram är företagens ansvar. Jag delar Hillevi Engströms syn att företagen bör ta samhällsansvar; ett ansvar som ofta sammanfaller med företagens egna intressen. En person som kavlar upp ärmarna och hugger in med att tillföra nytta för företaget gör ju gott för företaget; även om han eller hon varit arbetslös en tid.